Om att bita sig själv i svansen

Vaknar upp till en solig höstmorgon och känner mig rätt glad i livet för att det är så vackert just nu. Tänker lite klyschigt att jag har haft tur som har hamnat där jag hamnat. Inte alltid har det tidigare varit en dans på rosor, för att uttrycka det milt, men just nu är allt faktiskt helt toppen. Tänker på allt jag fått uppleva bara den senaste månaden, resor jag gjort, segling, luftballongsflygning, middagar med vänner, fester och inköp.

Bläddrar runt lite mellan nyheter och bloggar medan jag stärker mig med en rykande het kopp kaffe.

Och så slår det mig.... Konsumtionssamhället är påväg åt helvete! Allt går ut på att köpa, köpa, köpa. 

Jag känner stressen. För var ska det bli av allt? Jag läser i DN om hemlösa- eller nomader som de vill kalla sig själva- som samlar skrot på en parkering bakom Kungens Kurva och får betalt för aluminium och koppartråd. Tur, tänker jag, att det finns någon som tar rätt på allt som bara samlas i hög efter att konsumtionskarnevalen har dragit förbi.

Nya flugan på internet tycks vara "bloppisar". Ja du läste rätt, inte blogg utan bloppis. Enda alternativet för modebloggerskorna och andra modeslavar att bli av med de högar av hopplöst omodernt mode som samlar damm efter en vecka i deras monstruösa garderober. En variant av en interaktiv secondhandbutik. 

Jag funderar en stund på om det verkligen lyckas bli av med något där. Köper människor "ny"- secondhand? 

Så bläddrar jag vidare i min DN och kommer till artikeln om att en ny planet som har otroliga likheter med vår moder jord. Vatten, grönska, sol... Alla förutsättningar som jorden har. Bara 20 000 ljusår bort. --Toppen! Tänker jag. Då finns det i alla fall en framtid för mänskligheten. Om allt skulle gå helt galet och vår planet slutligen skulle täckas av skrot, våra hav skulle tjockas igen av plast och modebranschens avdankade säsonger skulle täppa igen vart enda skrymsle på planeten. Då finns det en plan-B, bara 20 000 ljusår bort. Där kan vi glömma våra synder och börja om. Börja konsumera på nytt!

Hipsters!

Myntet har alltid två sidor. Ibland flera. Och ibland även ett myntinkast som på vissa hipsters. Skämt å sido. När jag ändå är igång och kategoriserar subkulturer i Sverige (se inlägg nedan) så måste jag även ta upp kategorin "Hipsters". Det är ju absolut inte något nytt med den kategorin eftersom den uppkom redan på 40-talet men ändå så tycks hipsterspersoner gärna se sig sjäva som alternativa och nytänkande? Jag gör det dock inte.
Hipstertrenden har funnits länge men det var under senare delen av 90-talet som den fick sitt absoluta genombrott. Disco, v.i.p-klubbar och en dold revolt mot rådande marknadkrafter fick hipsterskulturen att blomstra. Vad hände sedan? Hipsterskulturen blev en grötig mix av olika stiltrender och inriktningar. Classy- hipster, 80-tals retro hipstern och skogshuggare/ uterliggare hipstern bidrog till en förrvirrande mix av vad som ska anses tillhöra subkulturen. Många hipsters jobbar i alla fall hårt på att "marknadsföra" sig själva som just Hipster. För det är viktigt med reklam! Viktigt att tillhöra "media" och design sfären. Viktigt att stoltsera med designprylar och annat som kan anses vara inne.
Personligen kan jag tycka att det är en rolig subkultur. Ironi eller inte. Somliga personer inte hipsterskulturen tycks i alla fall ha distans till det hela i jämförelse med somliga i den svenska bratkulturen.

Den glada semestersvensken

Jag kanske är naiv men jag blir alltid, vart eviga år, förvånad över den glade semestersvenskens uppträdande på badorter längst med Sveriges sydligare kuster. Förvånad för att jag inte riktigt kan förstå den starka viljan av att posera pinuppa, spruta champange för pengar som man (kanske) har sparat ett helt år till att få ihop samt bara vara allmänt "stekig" som det så fint kallas. Det är som jag skulle vilja uttrycka det: galet osmakligt!

Det kan vara en generationfråga (?) men: -vad hände med respekt för pengars värde?? Och varför tycks, främst 80-talister och senare generationer bara vilja leka och fokusera på eget välbefinnande snarare än att bidra med något vettigt? Jag vet att detta givetvis inte gäller alla och om jag ska se till mig själv så gillar naturligtvis även jag att njuta av livet ibland... Men många nöjer sig inte med "ibland" eller "lagom", varför skulle man liksom? Varför inte glassa och skryta när man kan, ofta även förklarat med: jag förkastar den "svenska avundsjukan" jag gör som jag vill. Avundsjuka eller inte, jag  tycker att det är mycket märkligt och kommer nog aldrig att förstå mig på detta sprettiga beteende, jag har det bara inte i mig...
Behöver jag ta del av det: -Nej! Kommer jag ändå att få ta del av det i bilder som kablas ut på nätet, bloggar som tävlar i att ha den fetaste, roligaste semestern: -Ja! Har man någon som helst koppling till utelivet så kommer det som ett brev på posten. Voila Sverige!

(STUREPLAN.SE)

Anna-Lou Leibovitz

Igår besökte vi nya Fotografiska museet för att se utställningen om Annie Leibovitz liv. Till att börja med måste jag säga hur glad jag blev över att museet har öppnat vid stadsgårdskajen i Stockholm och blåst lite liv i den annars så trista sträckan mellan Slussen och Danvikstull. Det är en perfekt plats och byggnad för en smula kulturliv och bjuder dessutom på en stadens vackraste utsikter.

För att komma till utställningen som ligger på plan 2 i byggnaden passerade vi  både Lennrt Nilsson's foto-dokumentering av hur ett liv blir till och Vee Speers fantastiskt teatrala bilder av barn innan "the birthday party".

Utställningen om Annie Leibovitz fotografiska liv var inte bara en utställning om en fantastisk karriär och underhållande bilder, den handlade också om Annies egna liv bakom kameran, långt från glamour och flärd som annars ofta speglas i hennes bilder. En stundtals sorgsen och hård skildring av hur brutalt livet kan te sig i motgång.

Jag fick väldigt mycket inspiration efter utställningen. Som alltid glömmer jag bort hur mycket av min egen kreativitet föds av intryck och hur mycket jag lever upp genom dessa intryck. Mer sånt alltså!

Vår på Väskusten

Snart igen...

Snart åker jag tillbaka till Paris och nu vill jag verkligen dit! Efter att min fina vän Lo, som bor i Paris, var och hälsade på i Stockholm nu i helgen så känner jag mig ännu mer pepp för att åka dit och hälsa på! Längtar efter stan och ser fram emot att tillbringa försommar i Paris, sitta på en uteservering och dricka vin och äta lite ost, strosa längst med Sein, klubba på ChaCha, tänka mystiska tankar och se Eiffeltornet glittra om kvällarna. Ouiii!!

Night child

Night child igen... Energi och orosmoln. Nattens själar som svävar högt över stadens sovande invånare.
Aldrig ro, inget får gå förlorat..

Att vara med eller inte?

Eftersom jag inte orkar blogga dagligen längre så har jag flyttat till ett forum som lämpar sig bättre för kortare noteringar, bilder och annat som jag publicerar när det faller mig in. (JennyLo)
Jag har funderat fram och tillbaka på om det verkligen är klokt att konstant vara så tillgänglig på internet? Facebook, Twitter, blogg(ar) etc. Det är viktigt att finnas överallt (syns man inte så finns man inte).

Människor åker på semester men ägnar mer tid åt att uppdatera vad de gör, fota där de är etc. än att ta del av upplevelsen för stunden. Vad är "semester" om man alltid befinner sig delvis hemma? Vi samlar för att ha bevis i framtiden; -Här var jag då och då... Men hur närvarande är man utanför noteringen eller bilden?

Jag har som sagt funderat på om det är bra eller dåligt, borde jag ställa mig utanför karusellen? Det argument som dyker upp för att jag bör fortsätta är det faktum att jag studerar Media & Kommunikation med inriktning; Politik, i det avseendet är det i allra högsta grad viktigt att närvara i det interaktiva mediala forumet.

Så jag fortsätter att vara aktiv ett tag till, syns och hörs för att finnas en stund.

JennyLo

http://jennylo.tumblr.com/

Tupplur i Skärmabronxs i väntan på våren

Långsamt tinar Stockholm fram, under de forna massorna av snö tittar små gröna fläckar fram, fåglarna sjunger på kvällskvisten, leker och förbereder sig för att bygga bo. På en av vinterns mest brukade källa ligger en gråboll och sover. Obrydd av stressade själar som skyndar fram och tillbaka mellan tunnelbanan och hem.

Snart är vi där, snart återvänder livet.

Ett dopp vid Mariatorget?

Nu smälter Stockholm och små pölar växer till hav. Häromkvällen hade man utan problem kunna ta sig ett dopp vid Mariatorget, om det inte varit så kallt.

BLOND

Någon fick öva sig på mitt hår och efter 4h i frisörstolen var det ljust. Min bleka hy ser skär ut mot det ljusa, ojämnt är det också men det gör inte så mycket, jag har blivit van senaste året att mitt hår byter färg lite titt som tätt.

Lite Paris

Mitt första boende i Paris var en liten chambre de bonne dvs. en liten vindsvåning/ spartansk kammare där tiden hade stått stilla sedan 1950-talet. Lägenheten var uppdelad i ett sovrum och ett kök som delades av en korridor med knarrig träparkett. Sovrummet hade gröna väggar och en fransk balkong med utsikt över Triumfbågen och Eiffeltornet. Lägenheten var ganska sliten men på ett bra sätt, livfullt. Det var ett mycket annorlunda boende men det var just så jag hade föreställt mig att jag skulle bo i Paris.

.

Sensommarens ljumma kvällar spenderades i kvarteren runt Charles de Gaulle Etoile som bjöd på myller och puls i sann storstadsanda. På helgerna strosade jag runt på matmarknaden eller tog en jogg i Parc Monceau.

Inte konstigt att man börjar längta när man ser dessa fina minnen.

.

Haiti

Här lever jag mitt stilla liv med få problem som kyla, hur jag ska klä mig för dagen och hur jag ska bli av med den eviga förkylning som följt mig de två senaste månaderna. Nog med problem för att att det inte ska kunna kallas ett problemfritt liv men i jämförelse knappast något att orda om.

Det är andra dagen jag slår upp tidningen och betraktar bilder på människor i jordbävningsdrabbade Haiti, människor som slåss för sitt liv på gatan, människor som inte längre har det som behövs för att klara sin vardag. Och mina tårar faller, jag blir arg, arg på situationen och inför den hjälplöshet som uppkommer. Hur kan det vara såhär? Varför? Hur kan ett liv plötsligt inte vara värt något när alla regler har suddats ut av situationen.
Jag får inga svar, det bara är så. På en bild framför mig ligger en ung flicka död, plundrad och lämnad. Nöden har ingen lag, nöden har heller ingen moral eller medkänsla, allt suddas ut i ett blurr av överlevnad.
Det är en av de värsta naturkatastroferna under en mycket lång tid, tusentals människor har dött i rasmassorna, de har förlorat sina hem, de har ingenting och samtidigt pågår ett inbördeskrig, ett gatukrig där ett liv inte är värt något i kampen om en tavla eller en plaststol. Det finns de som rättfärdigar situationen genom att säga att de från början aldrig skulle ha varit på ön om kolonialismen inte styrt dem dit. En uppgivenhet över att befinna sig i en situation på en plats ens förfäder aldrig valt. Men kan det någonsin vara ett rättfärdigande till att upphöra med alla moraliska betänkligheter??
Media bidrar som alltid med sin reflektion av två läger. Det finns skurkar och de goda. De som vill bygga upp och de som förstör. Hur vet man någonsin vad som verkligen pågår på plats, en skepsis finns där när jag studerar plundrare och negativa uttalande från René Préval.
Jag vet att jag vänder blad efter blad och ser barn på i en tillvaro jag aldrig skulle önska någon att befinna sig i. Deras hjälplöshet och utsatthet får det att skära inom mig och allt jag kan bidra med är tårar och ett sms med en summa. Knappast tillräckligt.

Tomhet

Happy painting